Många av mina vänner lider av olika störningar som påverkar ens liv; ADHD, deppression, själv-destruktiva tankar, ångest/panik, bipoläritet, anorexia, bulimi, insomnia etc.
I dagens samhälle är det otroligt vanligt att leva med någon form av störning som gör ens vardag lite svårare, men det är ofta ett ämne som man inte talar om öppet i skolan/jobbet. Att tala om det för sina vänner är en sak, men att våga öppna sig och berätta om denna sjukdom bland t.ex sina klasskamrater är tabu-belagt.
Varför är det tabu?
Om man led av diabetes, skulle det vara tabu då?
Jag säger inte att man ska berätta om detta till höger och vänster, men vi måste börja vara mer öppna och inte så rädda för det vi inte känner till.
Att jag har GAD, är det en minoritet av folk i min vardag som vet om.
Varför vågar jag inte berätta?
Av samma anledning som andra inte berättar: det är läskigt och risken finns att man blir dömd / folk anser en vara uppmärksamhetskåt som bara vill att alla ska tycka synd om en.
Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, att ha GAD är ingenting jag är ledsen över, men jag vill bara sprida kunskap om hur främlingsfientliga vi är.
Jag fick frågan vilken typ av medicinering jag använt:
- Fluoxetin - daglig anvädning för att höja intaget av endorfiner
- Circadin - sömnreglerande för dygnsrytmen
- Atarax - akut ångestdämpande
För er som också känner er kluvna och funderat på; borde jag testa anti-depp.
Svaret är givet: JA! Det är värt att testa, om man kan få må bättre så är allt värt ett försök!
Anti-depp är en av de vanligaste pillrerna som käkas nu för tiden, så man är inte ett psykfall!
